Att ta en öl och lägga på en platta. Det blir inte mycket gubbigare än så, men, -So be it, jag fyller ju femtio nästa år. Jag tror att all form av kulturell stimulans är viktig och jag tillhör dem som tycker att du borde kunna gå på teater, besöka ett galleri eller en konsert med samma friskvårdspengar som du får för fysisk aktivitet. Jag tror nämligen att vinsterna för samhället är lika stora. Ny forskning pekar bland annat på att kulturella aktiviteter i medelåldern minskar risken för demens i ålderdomen.

Så vad har nu detta med öl att göra? Jo min tanke är att här göra en liten betraktelse över vad det betytt för mig genom livet att luta mig tillbaka med en öl, lägga på en bra vinyl och sedan bara landa. Det finns också två anledningar att den här artikeln rinner ur mina fingrar just nu. För det första försöker jag ta mig tillbaka efter en riktig käftsmäll där jag stenhårt gått in i väggen med panikångest, social fobi och allt annat som tillhör. För det andra har jag precis lyckats få igång en stereo igen så att jag efter några månaders tystnad återigen kan lägga på en vinyl och luta mig tillbaka.

Humle och ljuv musik
När jag växte upp gjorde jag det med en äldre bror och via hans musiksmak blev 1970 tals hårdrocken min väg in i musiken. Medan mina klasskompisar lyssnade på Gyllene Tider och Freestyle lyssnade jag på Rainbow, Led Zeppelin. Pink Floyd, Camel, Kansas och Thin Lizzy. Som barn fick jag också sitta brorsans rum och leka med mellanölsburkarna som han och hans kompisar drack innan de skulle ut på Viby Loge. En favorit var när jag fick skjuta ner torn av tomburkar med gummisnodd som hans kompisar byggde medans de drack. Så även om jag vid den här tiden inte drack själv så föddes en mental koppling mellan humle och ljuv musik.

Upp i tonåren kompletterades min musiksmak med punk, Irländsk folkmusik, reggae och avantgarde-synth. I vuxen ålder har smaken utvidgats ytterligare till både visor och jazz. Dessutom anstränger mig fortfarande för att jag så gärna vill få ut någonting även av klassisk musik. Jag inbillar mig att klassisk musik skulle kunna erbjuda mig samma mentala resor som t ex Bo Hansson och Genesis.

År 1990 fyllde jag tjugo bast och fick gå på bolaget. När jag nu börjat intressera mig för ölbryggning tillsammans med Anders Johansson, snart trettio år senare, inser jag att det var en viktig period för det svenska hantverksölet. Det var nämligen då som intresset för ölsmaker växte fram och det började dyka upp spännande importerad öl. Dock ska ni veta att med dagens mått var det fortfarande absolut öken på hyllorna.

För mig och några av mina vänner minns jag tydligast att vi gärna lyssnade på The Pogues till mörka ale och stout som Bass, Newcastle Brown ale, McEwans, Guinness och Kilkenny. Via Interrailkortet fick vi vänner i södra Tyskland och med dem blev det även Diebels Alt och Erdinger Weissbier till band som Die Toten Hosen och The Nomads.

Mitt första mer genuina intresse ölets processer föddes också någon gång i början av 1990 talet då jag höll en Falcon Gammelbrygd i handen första gången. Och hade inte jag och en polare ganska brutalt misslyckats med en av den tidens startkit för ölbryggning hade mitt bryggarintresse kanske startat redan där. Mitt minne av detta försök var att dagens kit från Cooper och Lilla köksbryggeriet är rena himmelriket i jämförelse. Dessutom var jag ingen hejare på kolsyrningen så hälften av flaskorna var snarare potentiella Molotov Cocktails än bra öl. Då jag inte är direkt känd för mitt goda tålamod slutade den resan med ett ölkit och under några år gjorde vi faktiskt ganska anständigt vitt vin istället genom att laborera med La Manchas vinkit. Dock hade känslan av att relaxa i en ljuv kombo av humle och musik etablerats i min själ. Vid samma tid ungefär kom Neil Young in i mitt musikliv med plattan Ragged Glory och jag blev en del av konceptet ”Homegrown´s all right with me”.

Humle i en tid av stress
Tills för inte så länge sedan tog jag för givet att det var alkoholen som gav ett lugn när jag tillsammans med goda vänner tog ett par malt. Idag vet jag bättre då jag läst in att Humle som ört även helt utan inblandning av alkohol är känd för att vara rogivande, ge förbättrad sömn och lindra muskelspänningar och kramper. Så när jag idag avnjuter en öl vet jag att även om alkoholen inte är särskilt bra för kroppen så är humlen det.

Cirkeln sluts
När bryggmästare Anders Johansson spontant började prata med mig om att försöka göra en alkoholsvagare öl slöts på något sätt cirkeln för mig kring kopplingen Öl och musik. Vi enades om att vi båda gillar engelsk bitter så det fick det bli. När Anders sen gav ölen arbetsnamnet Here we go again vaknade den gamle tonårsrockaren i mig och i huvudet dunkade inte bara hitlåten Here we go again utan också spår som Saints and sinners, Gambler, Lady och Slide it in. Så när vi nu i dagarna tappar upp vårt första ex av vår english bitterish så är vi tillbaka i lugnet av öl och ljuv musik.